Mitt liv som tjock

2006-08-21T09:29:00.000+02:00

Nu avslutar jag officiellt den har bloggen. Jag har inte skrivit nåt på 4 månader så det är väl dags. I slutet av juli spelade jag de sista föreställningarna. Det var på parkteatern här i Stockholm och det var en fantastisk upplevelse. Det var närmare 1000 pers på varje föreställning. Ett hav av människor vart jag än såg.

Jag har fått kontakt med en förening som heter SMAL (Stop Marketing Anorectic Looks) www.skonhetsideal.com Kolla in det. Kampen fortsätter!

Måndagen den 20 november ska jag hålla ett fördrag på Brygghuset, Norrtullsgatan 12 i Stockholm. Det börjar kl 18.30.
http://www.abkontakt.se/sidorna/mote.php

2006-04-22T14:35:00.000+02:00

Jag är igång igen. Jag är på Teater Lilith i Malmö och gästspelar. Jag ska spela 6 föreställningar här och har gjort två nu. Det har varit starkare än nånsin. Jag tror att det beror på att jag är här i Malmö. Hemma. Och att ingen har bjudit hit mig, betalt mig för att göra detta. Jag har själv drivit det, velat komma hit. Det gör det mer sårbart, känsligt. Vem tror jag att jag är liksom...

I torsdags avbröt jag föreställningen. Det var första gången det hände. Det var inte mycket folk, en grupp unga tjejer och folket på teatern. Och det är så litet här, så nära - jag kan inte gömma mig, stänga av och bli mekanisk. De småviskade och rörde sig, vinkade åt mig och till slut blev jag så förvirrad så jag fick bryta och fråga vad det rörde sig om. Det fanns ju ingen mening att fortsätta ifall de inte var intresserade. Fast de ville att jag skulle fortsätta så jag gjorde det. Och jag grät hela tiden. Fattar inte att det fortfarande kan vara så smärtsamt att stå där på scen. Idag ska jag spela igen. Känner att jag drar mig lite för det. Jag är rädd att det ska bli som sist, jag tror inte att det blir det, det brukar ju aldrig bli likadant.

2006-03-07T12:33:00.000+01:00

Det närmar sig slutet på turnén. Karlstad imorgon och Arvika på torsdag sen är det klart. Det känns skönt och lite underligt. Det har ju blivit vardag det med som allt annat. Jag ska spela i Malmö och några andra ströföreställningar men snart är den här perioden i mitt liv avslutat. Det som var menat att bli 20 föreställningar under hösten 2004 på lilla Teater Scenario håller nu på att ta slut. Ett och ett halvt år och 100 föreställningar senare. Tänk så mycket jag har fått vara med om! Så mycket uppmärksamhet pjäsen och jag fått. Det känns svårt, tanken på att återgå till anonymiteten. Usch, vad förbjudet det känns att avslöja det, men det är så. Jag har blivit van vid uppmärksamheten. Att egogoogla och få massa träffar. Att vara med i media regelbundet. Jag hatälskar min offentliga sida. Och hon har varit min följeslagare ett tag nu. Det är svårt att ta ajö. Avslut är sorgliga. Det blir tomt och något nytt ska ta plats. Vad kommer att hända nu? Jag längtar efter att repetera igen. Att vara i en process, att skapa tillsammans med andra.

2006-02-27T10:27:00.000+01:00

Nu är jag i Lappland för första gången i mitt liv. Det är så vackert. Utsikten här från hotell Wilhelmina är storslagen. Imorgon ska vi bila till Piteå och jag får se mer av det här landskapet. Som är så okänt för mig, så långt ifrån de skånska slätterna som är mitt hjärtehem.

Jag är nervös inför kvällen som vanligt. Åkte på en förkylning nu under min lediga vecka och nu är jag rädd för att rösten inte ska hålla. Förra året tappade jag rösten en gång av en förkylning och fick ställa in två föreställningar. Den händelsen satte spår. Nu blir jag nojjig var gång jag är lite förkyld för att det ska hända igen. Rösten är ju mitt viktigaste redskap. Utan röst kan jag inte jobba.

Jag känner mig ensam här ute på vägarna. Det kan verkligen inte vara roligt att vara handelsresande eller nåt annat där man är ute jämt så här. Igår på hotellrummet så kom det stora vemodet igen. Ensam, dunkar det i min kropp, ensam, ensam...

2006-02-07T11:49:00.000+01:00

Jag sitter vid datorn och har en hel del jag måste ta tag i. Men jag hittar bara på en massa annat. Surfar runt och läser bloggar tex.
Det här med bloggande ligger inte riktigt för mig. Jag borde nog skriva om övervikt och utseendehets och sådant. Men jag får alldeles för stor prestationsångest bara jag tänker på det.

Jag har varit fotomodell. Plåtats i underkläder á la HMs vinterkampanj. Min moral åker berg-och-dalbana. En del av mig tycker -fan vad bra, fram för fler sorters kroppar, en tjock kropp i bild är en motpol till normen. En del tycker -Ajabaja, samma gamla vanliga visa om lättklädda kvinnor, det hjälper inte jämställdheten, en tjock kropp i bild är ändå bara reducerad till just det, en bild.
Jag tyckte att det var spännande. Att se ifall jag klarade det. Kunde jag stå i underkläder framför en kamera och faktiskt tycka att jag dög, att jag var vacker? Det kunde jag! Jag tycker om mig, min kropp. Jag är lite förundrad, tänk att det kan vara såhär. Jag väntar mig ofta en backlash, det här är bara tillfälligt och snart kommer jag att hemfalla till samma gamla självförakt. Men jag vet inte. Att spela den här pjäsen så många gånger förändrar mig. Jag känner att något har förändrats i mig.

2006-01-30T10:55:00.000+01:00

Vilda sover middag. I em åker jag till Tomelilla. Det vispar av nervositet i magen. Och jag har fått hälsporre igen. Av alla fåniga sjukdomar. Det gör så jävla ont när jag går. Imorgon till föreställningen måste det ha gått över. Så är det bara. Jag spelar i vilket fall som helst.

Jag planerar att ha en spelperiod i Malmö - två veckor i april. Men det är inte genom Riksteatern så plötsligt är jag producent igen. Det är inte ett bra yrke för mig. Jag tror nämligen alltid det värsta. Så nu är jag tveksam till om jag kommer få ihop 100 betalande, det är nämligen vad som krävs för att det överhuvudtaget ska bli av. Det borde väl gå. I Helsingborg kom ju nästan 400 pers på tre dagar. Vad tror ni? Vågar jag satsa på det?

2006-01-27T20:17:00.000+01:00

Jag är överväldigad efter föreställningarna i Norrköping och Söderköping. Fan vilken underbar publik som ställer sig upp applåderar. Det var mycket gymnasieelever på båda föreställningarna och de var ju bara bäst. De säger så bra saker. Det ger mig så mycket att få möta dem. Tack ni fina människor!

2006-01-24T22:43:00.000+01:00

Sen kväll i Ulricehamn. Jag är förälskad i den här stan. Det är som att återupptäcka en gammal vän. Jag stod på terassen här utanför och kände igen mig. Här har jag varit som barn! Jag vet inte i vilken situation men jag minns att det var en servering där. Och Storgatan känns så välbekant.
Släkten kom och titta ikväll. De satt på första raden och jag blev så berörd. Vi har en gemensam historia, vi hör till varandra på nåt sätt fast jag inte känner dem så nära. Jag har tänkt så mycket på farmor idag. Vem var hon? Jag vet nästan ingenting om henne. Hur var det att flytta så långt ifrån hela sin familj? Då, på 30-talet? Att inte få ha sitt barn hos sig? Fick hon vänner här? Hur såg hennes liv ut. Plötsligt minns jag presenterna från henne. Alltid mjuka paket, AnnaLena och jag fick likadana kläder i olika färg. Hennes handstil...

2006-01-20T17:42:00.000+01:00

I´m back! Jag är i Helsingborg och har spelat tre fst här. Ska spela en till imorgon. Det är roligt att vara här. Jag gick gymnasiet här 88-90 på Olympiaskolan. Det var elever därifrån och tittade idag. De var en superpublik! Jag pratade med några tjejer efteråt. De hade mycket att säga om utseendehets. De lever mitt i det.

Min kropp värker på ett skönt sätt. Det känns att jag har jobbat. Vilken bra kropp jag har! Den fungerar som jag vill. Den är kraftfull.

Jag skulle åka till Malmö nu och gå på Petter Petterssons vernissage men tji fick jag. All tågtrafik är inställd pga snön. Det är efterhäng på Teater Lilith också och så tråkigt att jag inte kan åka. Jag vill så gärna dit! Just nu önskar jag att jag hade körkort.

Istället tänker jag gå till stadsteatern här i stan och se ifall jag kan få en biljett till premiären av Möss och människor. Jag sticker dit nu. Hej!

2005-12-19T19:19:00.000+01:00

Jag hinner inte med. Hur kan tiden gå så fort. Det är jul den här veckan. Va? Advent då? Den hann jag inte med. Nej, jag känner mig inte så stressad, men jag skulle gärna hinna med lite mer roliga saker. Jag har iofs varit sjuk några dar. Energin blir ju lite låg då. Igår skulle vi haft 2 års kalas för Vilda men vi var sjuka hela familjen och fick ringa återbud till alla. Tråkigt!! Jag vill så gärna träffa lite trevligt folk.

Inatt låg jag och hade lite hjärtklappning för ekonomin. Hur ska det gå? Kommer vi att klara oss i vår? Första gången sen vi startade våra firmor i somras. Det är väl till att vänja sig. För det är en del av livet som frilansare. Förresten brukar jag nog alltid ha lite ekoångest vid jul. Och vem har inte det!?!

Nästa vecka åker jag till Malmö. Åh, så skönt! Jag längtar dit. Till mina fem syskon. Till alla barnen. Till att bara få vara. Jag får abstinens om det går för lång tid. Det får Jonas också säger han. Det är trevligt - att jag lyckats smitta honom. Och Vilda som inte sett sina kusiner på många månader. Hon pratar om dem. Caroline fyllde 10 igår och Vilda pratade med henne i telefon. Lin, säger hon. Hon vet vem det är, kan peka ut alla på foton. Min lilla 2åring. Vad hon kan! Retsamt!

2005-12-08T12:14:00.000+01:00

Torsdag. Sista föreställningen för i år. Nu har min lilla pjäs spelats lite varstans :-) Det är aldrig lätt att spela den. Rent fysiskt märker jag hur kroppen liksom börjat spjärna emot för att jag ska spela ikväll. Nåja, jag borde vara van, det är ju alltid så. Mitt motstånd drar igång. Och vad handlar det om? Ja, du... Jag är väl rädd för att bli avvisad... men är det hela världen? Ja, just nu är det det. Fan, jag blir arg, varför är det så viktigt? Jo, det förståss, det är mitt liv jag berättar om, jag framför åsikter som inte gillas av alla. Det är okej att det känns svårt.

No tears for queers. Obehagligt bra bok. Jag blir så ledsen när jag tänker på vilka fängelser vi skapar för oss i våra könsroller. Och hatet det leder till när någon bryter mot de rådande normerna. De här männen tyckte att de hade en legitim anledning till att slå ihjäl den man som stöter på dem. Den rådande manlighetens fruktansvärda baksida.

Jag såg Jag var en beauty på teater Scenario igår. Isabell Sollman är fantastisk! Pjäsen får mig att må illa. Detta som så många eftersträvar. Halva min umgängeskrets ville va modeller när vi växte upp. Och kompisen som blev det ansågs också vara extra lyckad. Det verkar inte spela nån roll hur många historier det berättas om hur fruktansvärt förnedrande hela den världen är. Unga flickor drömmer ändå om det. Pjäsen satte sig. Jag tänker på den.

2005-12-05T23:55:00.000+01:00

Jag känner mig som världens minsta människa just nu. Jag kan inte nåt, fattar inte hur jag ska våga möta världen. Skräcken fladdrar i magen. Och jag skäms för att jag känner så. Skäms så jävla mycket! Hur kan jag bara vara så otacksam. Jag biter ihop mina käkar så det värker. Nä, jag går och lägger mig, det blir nog inte roligare idag.

2005-12-02T13:20:00.000+01:00

Jag blir glad av att få kommentar :-) Tack snälla ni! Jag ska kolla upp det där proboards Saari, tack för tipset.
Livet här hemma är fullt av vardagsbestyr. Tvätta, handla, städa, hämta på dagis, laga mat. Stor kontrast till turnélivet. Det är skönt. Jag har aldrig varit mycket för rutiner förut men nu när det blir så av Vildas rutiner så märker jag att jag gillar det. Igår somnade jag med Vilda klockan åtta.

Jag spelade i Södertälje igår, lunchteater faktiskt, men publiken fick äta innan de gick in i salongen. Det var en härlig publik. De reagerade mycket både med skratt och applåder. Sen på tåget hem så kom det fram en tjej som hade sett pjäsen och vi satt och pratade ändå in till Stockholm. Jag blir så glad:-) Jojo kom också igår. Som regissör för den här pjäsen måste hon ju kolla upp den ibland. Hon hade en genomgång med mig efteråt. Det behövdes och det var så skönt! Jag tror nog det var därför jag var så trött igår kväll. Tack min vän för att du är som du är!
Imorgon åker jag till Lidköping och på söndag spelar jag i Ulricehamn. Det ska bli så roligt att åka dit, till Ulricehamn alltså. Jag var där så mycket när jag var liten och farmor levde. Jag har inte varit där sen 1983. Det är en evighet sen. Jag ska träffa lite av släkten där och de ska se pjäsen. Läskigt. Vi har inte setts på så många år och så får de se det här. Ja, de får ju verkligen en inblick i mitt liv. Jag undrar om jag kommer känna igen något. Jag minns stadsparken bäst. Det var där vi lekte.

2005-11-26T16:07:00.000+01:00

Jag skulle vilja ha en mötesplats för folk som har sett min pjäs och har lust att diskutera den eller vad man kommer att tänka på när man sett den. Ett ställe där motståndsrörelsen kan växa. En blogg är kanske fel forum. En snackgrupp vore nog bättre. Hur gör man en sån? Är det nån som vill hjälpa mig?

Jag är känslig idag. Gråter för minsta lilla motgång. Jag känner mig lite ensam och tycker det är jobbigt att jag måste hålla en proffessionell fasad. Så är det just nu. Imorse hade jag det väldigt mysigt på kallis med syster AnnaLena. Det är ett fantastiskt ställe. Utsikten över sundet. Idag var det helt vindstilla och man såg Köpenhamn jättetydligt. AnnaLena doppa sig, det vågade inte jag - jag höll på att förfrysa fötterna bara jag gick ut på bryggan. Jag sörjer lite att jag inte upptäkt kallis ännu när jag bodde granne med det. Nu blir det ju bara av när jag är i Malmö.

Den här veckan har jag verkligen varit på många platser. Sen i tisdags har jag varit i Kungsbacka, Göteborg, Varberg, Kristianstad, Malmö och idag Karlshamn. Imorgon åker jag till Växjö och sen åker jag hem till Stockholm sent i morgon kväll.

En och en halv timme till föreställning. Jag är rädd. Känner mig inte alls stark och vuxen. Bara liten och vilsen. Jag översköljs av matthet när jag tänker på att jag ska spela. Jag tror inte jag klarar av det. Tror inte att någon bryr sig eller vill se mig. Vill somna ifrån ansvaret. Och huvudvärken spränger. Alltid samma kamp. Kriget med mig själv.

2005-11-24T16:09:00.000+01:00

Jag läser två böcker just nu. No tears for queers av Johan Hilton och Med uppenbar känsla för stil av Stephan Mendel-Enk. De är skrämmande bra, med betoning på båda orden. Jag har faktiskt tagit en paus från Johans bok några dar, för det var så hemskt så jag bara grät och hade ont i magen. Men snart ska jag läsa igen, det får bli lite i taget.
Det gemensamma med böckarna är att de diskuterar manlighet. Och det är så viktigt! Vi kan prata om hur kvinnan ska bli jämställd mannen i oändlighet, men om inte normerna för det manliga också ifrågasätts så förändras inget i grunden.
Jag tänker mycket på könsroller. För det är så tydligt att det är vad det är-roller. Som vi lär oss på så många olika sätt när vi är små. Vi lär av föräldrars sätt att vara med oss, och med varandra, av alla andra vuxna vi möter som barn och inte minst av andra barn. För det är ju dem vi ville likna och bli godkända av.

2005-11-21T21:01:00.000+01:00

Så här glad blev Vilda när hon hörde min röst i sin lilla hundtelefon. Jag hade spelat in ett litet meddelande innan jag åkte hemifrån. "Hejsan turtelsmurtel det är mamma" sa jag. Gosturtel!

Nu har jag har spelat på Teaterdagarna i Hallunda. 1999 spelade jag och Daniela Kullman "Den där Flickvännen" där. Då var det som att vinna högsta vinsten att bli inbjuden dit. Det var ett ERKÄNNANDE. Wow! Nu är det jobb. Ett härligt och roligt jobb men teaterdagarna är ändå bara jobb. Jag var lite mer nervös än vanligt i lördags, för jag visste ju att det var mycket teaterfolk där. Jag får för mig att de är mer kritiska, jag vet inte om det är så, är de det? Men jag var nöjd med föreställningen. Det var en hel del skratt. Jag blir glad av det, kul att nån uppfattar humorn i pjäsen. Söndagens föreställning var t.o.m riktigt rolig. Jag hade kul :-)

Imorgon bär det iväg till Kungsbacka. Då ska jag få träffa bror Peter. Min fine bror som jag saknar. Jag längtar!

2005-11-16T14:35:00.000+01:00

Ägglossning. Jävla, fan, fan, fan, helvete vad pissigt jag mår. Jag vill hoppa ur min kropp. Sur och gnällig känner jag mig. Och då går såklart allt mig emot. Jag har tappat saker, glömt, snubblat och varit allmänt förvirrad. Det går inte att koncentrera sig när man har ont. Så idag blir det ägglossningsteater.
Folkets hus i Hofors där jag är just nu.
Här bygger är Anna och Gillis på scenen

Igår kom jag till Gävle. Vilken fin teater:-) Jag blev nostalgisk så fort jag klev in där. Det luktade som i Ungdomens hus i Malmö där jag tillbringade många av mina tonår. Där gick jag på scouterna och på studioteatern. Lukten fick mig att minnas det där magiska jag upplevde med teatern en gång. Att få gå in i en annan värld, göra om verkligheten. Hur varmt och tryggt det var och hur kallt det var när jag kom ut därifrån, ut på gatan, i världen igen. När jag såg utrymmet med lampor och staplad scenografi igår så fylldes jag av en sällsam lycka. Som att hitta något gammalt förlorat.

Igår ställde sig publiken upp i applådtacket. Det känns fantastiskt. Snälla, fina, goda publik! Ni är bäst. Jag fick blommor av en klasskompis från gymnasiet. Vi gick ut på stan sen och hade en trevlig kväll. Det var jättekul att träffa henne och höra hur hennes liv är nu. Det är 15 år sen vi tog studenten och hela vår klass spreds ut och inte många har kontakt med varann. Vi hade en klassträff för 5 år sen och det var första gången jag var tillbaka i Helsingborg. Jag har inte många minnen från den tiden. Jag hade hemskt bråttom därifrån, bråttom att bli vuxen.

2005-11-10T23:57:00.000+01:00

Sista natten i Umeå. Jag gillar stan. Hit åker jag gärna igen. Men nu vill jag hem och gosa med min lilla turteldotter. Åh, vad jag längtar efter henne. Och efter lille man. Min retsamma familj, Aj lavv jo ju. Om några timmar ses vi:-)

Ikväll spela jag i Nordmaling. Flera gånger under fst kom tankar om att det jag gör är helt onödigt. Vad ska jag stå här och babbla för. Den vill nog bara ha en trevlig stund, få skratta lite och så får de mitt elände i facet. Jag är nog inte ens en bra skådespelerska.De tycker jag är patetisk, pinsam och bitter.

Jag vet att det är mitt huvud som spökar, att publiken inte brukar tycka det, men oooo vad det känns verkligt just då, och jag vill försvinna från jordens yta. Men jag har kommit på en bra metod. Jag går ut till foajén efteråt och möter publiken. Reatitycheck. Idag var det jättefint. Så många som pratade lite med mig. En kvinna sa att hon tyckte jag var en skicklig skådespelerska. Och jag blir så glad. Det är som balsam för själen. Och nu är jag nöjd över min insats.

Och Sara som skrev om föreställningen i sin blogg. http://saari-has-a.blogspot.com/2005_11_01_saari-has-a_archive.html Jag är så priviligerad. Tack!

2005-11-10T00:25:00.000+01:00

Jojo. Du fina människa. Jag tänker på dig och finnpjäsen. Jag har pratat om dig idag, pratat om hur vi har jobbat och jag blir så sugen på att göra det mer:-) Snart hoppas jag. Men först ska ju denna vår pjäs spela vidare här på vägarna.
Ersboda idag. Jättefin kväll. Jag njöt av mitt yrkesutövande. Iland är jag så himla bra på det här. Timing, rytm, tempo och nyanser bara kommer helt rätt. Tack! Liv! Jag lever. Jag är så förundrad över det. Att jag faktiskt har överlevt.

Jag bläddrade förresten genom aftonbladet idag. Igen fick jag bekräftat att kvinnor inte äger sina kroppar. Det fanns åsikter om kvinnor som äter och kvinnor som var för smala. För att inte tala om våldtäktseländet! Jag protesterar!

2005-11-08T23:55:00.000+01:00

Vilken prestationsångest jag har just nu. Inget jag tänker verkar värt att skriva om. Så jag låter väl bli. Det har varit en underbar dag. Så det räcker väl med det. Behöver inte uppnå nåt mer idag. Gonatt.

2005-11-07T22:17:00.000+01:00

Lycka! Vilken ljuvlig föreställning. Nu kan jag inte alls förstå att det kan vara så motit ibland. Eller att jag var så skräckslagen igår. Idag var jag underbar, tydlig, vacker och i kontakt. Jag älskar mitt jobb. Vilken ynnest att få göra detta. Tänk att människor är intresserade av vad jag har att berätta. Jag svävar på små moln här i mitt hotellrum. Idag är en sån dag när jag gärna hade fastnat i ett samtal i timmar efteråt. Kanske över en öl :-)Men det blev inte så. Flera tackade för föreställningen, några köpte boken (Elefant i nylonstrumpor av Anna Johansson)och skivan(MJMPropaganda). Men alla hade bråttom iväg, eller så var jag för blyg för att riktigt visa att jag gärna ville prata mer. Och jag är ju nöjd ändå. Just nu är jag mycket nöjd!

2005-11-06T23:06:00.000+01:00

Jag packar igen. Imorgon åker jag till Umeå. Idag har jag varit så orolig. Jag känner igen det. Jag är ofta orolig, lättirriterad och allmänt illa till mods samma dag eller dagen innan jag ska spela. Det är kroppsligt, jag kan inte komma på att jag tänker nåt speciellt, men kroppen börjar kännas olustig. Det skaver och jag vill bara fly. Jag vill undvika att ta det där steget ut på scenen, undvika att bli sedd. Och ändå vill jag ju! Jag vill se vad som händer, för det är aldrig likadant, det är spännande. Det var så hela förra året när jag spelade på Scenario. Jag spelade onsdag - fredag. Varje onsdag var skitjobbig och jag kunde i stort sätt inte göra nåt innan jag åkte till teatern. De andra dagarna kändes det inte alls så. Då var jag igång. Det är uppehållena som gör det. Det är som att börja om varje gång. Och nu börjar jag om i Umeå. Jag ser fram emot att åka dit. Jag ska träffa en vän där som jag inte sett på flera år. Roligt!!!

2005-11-03T13:14:00.000+01:00

"Fetma är en sjukdom liksom alkoholism eller spelmissbruk. Därför är det svårt att tycka synd om människan. Vill inte alla bli sedda? Välj ett sundare sett att göra det på. " Camilla

Det här var en kommentar till pjäsen på Nöjesguidens hemsida. Jag tror inte ens att tjejen har sett pjäsen.
Det finns så många som hävdar idag att fetma är en sjukdom. Bullshit! Jag blir så arg! Jag vill inte att folk som ser mig ska tänka : kolla, det är ju sjukt, hur kan man bara vara så osund. Lägg av! Ni vet inget om mig, om hur jag lever. Varför tror ni att ni har rätt att döma mig? Det starkaste budskapet i media idag är just hälsoaspekten av fetma. Och jag tycker det är farligt att föra en så ensidig kampanj. Läs den här artikeln. Vad tror ni om detta? http://www.etc.se/radikala/templates/template_89.asp?number=37077

2005-11-03T12:41:00.000+01:00

Jag fick ställa in sista föreställningen i Sollefteå i tisdags. Jag var för sjuk. Det är nog det svåraste jag kan tänka mig, att ställa in. Jag får skuldkänslor för alla som kommit dit för att titta. Men jag tror inte jag hade klarat av att genomföra det. Jag spelade en föreställning kl 15 och mot slutet av den så trodde jag att jag skulle falla ihop. Förmodligen hade jag feber. Jag var ändå med och pratade med dem som stannade kvar. Och det kändes som vanligt jättebra. Det var några föräldrar som startat en förening där de tillsammans försöker nå ett hälsosammare liv. http://www.3-l.se/ Det tycker jag är en bra idé. Just att göra det tillsammans. Jag gillar gemenskap!

2005-11-01T12:01:00.000+01:00

Igår var ingen bra dag. Jag blev förkyld och resan till Örnsköldsvik tog 3 timmar mer än planerat. Det var så dimmigt i Ö-vik så flyget fick landa i Umeå.
Jag var skräckslagen inför föreställningen. Jag vet inte riktigt vad som händer när det känns så. Jag är bara rädd och tror inte att jag kommer att klara det. Men det gjorde jag ju. Hittills har jag aldrig avbrutit en föreställning. Och jag har ju spelat 60 gånger nu. Men så konstigt är det. Jag blir inte van, det är ofta läskigt. Och glädjen är långt borta. Efter föreställningen var det samtal. Jag kände mig lite mosig i huvudet av förkylningen. Det var en kvinna i publiken så pratade mest hela tiden. Jag blev irriterad. Folk gick för hon var inte alls lyhörd för att andra ville prata och vad som än kom upp så tog hon tillbaka ordet och förde samtalet in på henne igen. Det var en ny situation. Till slut blev jag arg och sa ifrån. Det uppskattades. Det var även med några som visade statistik över fetman i Ö-vik och program de hade i kommunen för att motverka den. Jag tyckte att det var lite fel kombination med pjäsen. Jag tror att folk är rädda för att inte ha något att fylla tiden med i samtalen och gärna vill få in nån utifrån för att styra upp det. Min erfarenhet är att det fungerar bäst när samtalen får ta de vägar de tar. En moderator är bra som kan ställa några frågor. Jag tror att folk vill prata.

2005-10-28T16:25:00.000+02:00

Nu är jag hemma igen. Ledig i tre dagar. Jag känner mig utmattad efter den här första veckan. Vilda står här brevid och drar i mig så jag ska återgå till henne nu.

2005-10-27T10:35:00.000+02:00

Det är torsdag. Jag har inte fått igång internet på min turnédator och idag fick jag veta att det saknades en sladd. Så nu sitter jag i hotellfoajén och surfar. Lätt distraherande, ett stort sällskap kostymnissar har kaffepaus här.
Nu har jag spelat 4 föreställningar. Vilken enorm berg-och-dal-bana känslomässigt. Under dagföreställningarna har en del ungdomar stört rätt rejält. De har pratat, kommenterat det jag gjort och direkt hånskrattat åt en del. Och jag blir så jävla ledsen. Jag kan liksom inte värja mig just när jag står där framför dem.
Och det har också varit skitbra samtal efter tre föreställningar. Flera kvinnor har berättat att de har jojobantat i hela sitt liv. Vi pratade om hur lurade vi är. Att vår livskraft går åt till att korrigera oss, att aldrig känna att vi är bra nog och att vi tycker att det är vårt eget fel. Vi upprätthåller ett självförsörjande system av förtryck som vi för över på våra barn. Istället för att bli förbannade och använda oss av vår vredes kraft.

2005-10-24T13:03:00.000+02:00

Det första jag skriver här. Jag har skrivit dagbok sen jag lärde mig skriva men detta är ju lite annorlunda. Någon ska ju läsa är det tänkt. Nåväl, jag sitter hemma vid datorn och ska strax hämta Vilda på dagis och halv fem i em åker jag till Sundsvall. Då är det igång. Imorgon är det premiär igen. Det är ungefär ett år sen jag hade urpremiären på Teater Scenario. Och vilket år! Jag har spelat pjäsen över 50 gånger. Jag är så glad och förvånad över att folk vill se den. Imorse var jag med i morgonpasset i p3 och pratade om pjäsen. Jag tror det gick bra. Jag var inte så nervös iallafall - skönt. Här är en liten intervju som publicerades i fredags http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_10826321.asp
Oj, nu måste jag rusa. Vi ses i Sundsvall.